En teknisk uppströmspassage byggs förbi ett vandringshinder, t ex en kraftverksdamm, så att fisk kan vandra förbi dammen. Geografin kring vandringshindret är helt avgörande för hur fiskvägen utformas.
En begränsning med alla former av fiskvägar i vattendrag med många hinder mellan tillväxtmiljöer och lek-uppväxtmiljöer för fisken, är att de kumulativa förlusterna vid samtliga fiskvägar och/eller uppdämda magasin som måste passeras kan blir så stora att antalet fiskar som till slut når antingen lekmiljön eller uppväxtnivån blir för få. Ofta krävs en så hög passageeffektivitet vid varje damm/fiskväg att åtgärden i praktiken inte blir meningsfull. Ett exempel på detta är Klarälven där det finns totalt åtta dammar mellan tillväxt- och lek-uppväxtmiljö för lax och öring från Vänern. En annan begränsning är att tekniska fiskvägar kan bli ekonomiskt mycket kostsamma eftersom de ofta kräver stora ingrepp både vid vandringshindret och i omkringliggande natur. Metoden kräver ett vattenflöde genom fiskvägen och ofta även extra lockvatten för att få fisken att simma till fiskvägens ingång.
Fortum (och tidigare kraftverksägare) har haft tekniska fiskvägar i Dalälven, Ljusnan, Klarälven och Gullspångsälven, men eftersom funktionen inte blev vad man hoppats på så omprövades vattendomarna till att i stället förorda kompensationsodling (se nedan). Fortum har fortfarande en s k deniltrappa i drift i Forshaga, men den används enbart för fångst av fisk. En sådan finns även i drift vid Runemodammen i Voxnan. Vid gamla älvfåran i Gullspång finns en bassängtrappa i betong/sten som är byggd för att lekfisk ska kunna nyttja de c:a 400 meter lek- och uppväxtområden som finns tillgängliga nedströms regleringsdammen.
