Vattenkraft och fiskvandring – olika lösningar för olika utmaningar

Denna åtgärd går ut på att spillvatten (vatten som släpps igenom utan att generera elproduktion) från en anläggning planeras och anpassas. Det kan innebära att spill ökar eller minskar under vissa tidsperioder och för vissa spilluckor. På så sätt kan tillfälliga översvämningar skapas i områden där sådana gynnar livsmiljöerna. Vidare kan nedströmsvandring av smolt säkerställas för att minska risken att de passerar genom turbinerna, eller underlätta uppströmsvandring genom en fiskväg under en speciell tidsperiod då vandringsinstinkten är som högst.

Fortum har sedan några år tillbaka en spillplan för Klarälvens laxsmolt i drift. Samtliga luckor vid alla åtta vattenkraftverk som smolten ska passera på vår/sommar på sin väg ned till Vänern har identifierats och värderats utifrån ett fiskperspektiv. Spillplanen går ut på att under smoltens nedströmsvandringperiod (maj-juni) och om vi har mycket spill (vårflod), så ska det vatten som inte går igenom turbinerna fördelas på speciella luckor vid de enskilda anläggningarna – allt i syfte att optimera bra vägar/spilluckor för smolten att välja i stället för att gå igenom turbinerna.

Omständigheterna vid just Klarälven är – som vid alla vattendrag – unika, men Fortum försöker alltid anpassa spill när det finns ett behov och en tydlig miljönytta med det. Även om spill innebär en viss minskning av den fossilfria elproduktionen.

Infångad eller odlad könsmogen fisk kramas på rom och mjölke, och ägg befruktas på konstgjord väg. Därefter odlas fisken upp i kompensationsodlingar för att sättas ut vid olika åldrar. Vanligtvis sätts lax och öring ut som smolt efter ett eller två år på odling. Nyttan med denna åtgärd är att livskraftiga populationer av olika fiskpopulationer säkerställs för att möjliggöra ett fiskeuttag liknade det som fanns innan vattendraget byggdes ut för vattenkraftproduktion.

Åtgärden har sin begränsning i det som kallas domesticeringseffekter, d v s att odlad fisk inte utsätts för samma selektion som vild fisk. Den odlade fisken får regelbundet mat och utsätts inte för de faror som vild fisk ständigt stöter på i naturen. Detta kan bl a innebära ökad risk för att oönskade anlag sprids vidare från odlad till vild fisk eller att den odlade fisken förlorar för framtiden viktiga arvsanlag för att kunna möta och motstå förändringar i miljön.

Fortum har tre egna kompensationsodlingar (Ljusne, Gammelkroppa och Montta) och sätter ut drygt en miljon smolt av lax och öring per år. Vi samarbetar även med flera andra externa fiskodlingar/anläggningar för t ex utsättningar av sik, ål, harr, fångstfärdig öring, röding och regnbåge.

Åtgärden går helt enkelt ut på att en anläggning som t ex en damm helt tas bort. Då kan en vatten- och naturmiljö återskapas på platsen, så lik som möjligt innan dammen byggdes. Efter en omfattande inventering och utvärdering av Fortums alla vattenkraftverkanläggningar runt om i Sverige har ett 80-tal dammar konstaterats inte längre ha någon viktig roll i energisystemet, och utgångspunkten är att montera ned dem.

Det innebär i de allra flesta fall att vattnen i anslutning till dammarna efter detta blir helt självreglerande och återgår till en naturlig vattenståndsregim där flöde och nivåer varierar utifrån tillrinning istället för reglering. Detta kan få konsekvenser för boende och fritidshusägare runt vattnen som kan få t ex förändrade strandlinjer och bryggor som hamnar på torra land.

Fortum har bl a tagit bort regleringsdammar i Acksjön och Kolsjön i Värmland under de senaste åren, och fler står på tur.

Lekvandrande laxfisk fångas in vid ett vattendrags första vandringshinder. De transporteras sedan med t ex lastbil och släpps ut där lek- och uppväxtområden finns. I vattendrag med många vandringshinder och långt mellan tillväxtområden och lekområden är i praktiken trap and transport den enda teknik som kan säkerställa en naturlig reproduktion och livscykel för vandringsfisk.

Det finns begränsningar med tekniken. En fångstanläggning vid det nedersta kraftverket i systemet måste anläggas och skötas, vilket kan vara kostsamt. Det krävs dock bara en sådan anläggning för hela det aktuella vattensystemet. Denna åtgärd innebär också att människan fortsatt aktivt måste hjälpa till för att säkerställa artens naturliga livscykel. Åtgärden gynnar enbart vandrande fisk.

Fortum använder denna teknik i Klarälven (där metoden tillämpats sedan år 1933) samt i Ule Älv.

Fisk lockas in i ett av två rör med lockvatten till en flytande mobil pump i omedelbar anslutning till turbinutflödet nedströms en kraftstation. När en fisk går in i pumpas den automatiskt upp till uppströms dammen. Under den tid pumpning sker har en annan ”klaff” eller kammare med lockvatten öppnats via en ventil. På så sätt är alltid pumpen i drift.

Detta är en både kostnadseffektiv och flexibel metod där fisken inte behöver lägga ner lika mycket energi på att vandra som i exempelvis en fisktrappa. I Finland har det dessutom visat sig att både svag- och starksimmande fiskarter väljer att simma in i Fishheart.

Efter att Fortum utvärderat denna tekniska lösning togs 2021 en sådan i drift vid Leppikoski kraftverk i Finland.

En teknisk lösning för fisk att passera ett vandringshinder, t ex en kraftverksdamm. Till skillnad från tekniska eller naturlika fiskvägar så vandrar inte fisken förbi helt på egen hand utan får lite hjälp. Fisken lockas in i en fångstbur nedströms vandringshindret och där tillförsel av lockvatten från en tub från dammen sker omedelbart bakom fångstburen. Fisken simmar in i fångstburen och lyfts sedan över dammen för att fortsätta sin vandring uppströms. Denna förflyttning kan göras manuellt eller automatiskt beroende på anläggningens utformning.

Metoden är ofta mer kostnadseffektiv än en teknisk/naturlik fiskväg då den lättare kan anpassas till dammens utformning och inte är lika beroende av omkringliggande geografi. Den är dock fortfarande kostsam och kräver ingrepp i dammen.

Fortum har en fiskhiss i drift vid Mörsils kraftstation i Indalsälven. Innan fiskhissen fanns där en teknisk fiskväg (laxtrappa), men fångsteffektiviteten var inte optimal. Det hjälpte i snitt c:a 30 leköringar per år att ta sig förbi dammen när trappan var i drift medan dagens fiskhiss hjälper c:a 100 stycken per år.

En artificiell men så naturlig bäck eller å som möjligt anläggs vid sidan av ett vandringshinder för att imitera naturliga förhållanden i små vattendrag. Den kan innehålla avsnitt med stillastående gölar samt mer strömmande/forsande vatten. Fåran sammanbinder vattnet uppströms dammen med det nedströms. Skillnaden mot en teknisk fiskväg är att den är mer naturlik och att fiskvägen i sig själv utgör ett lek- och uppväxtområde för fisk. Den är i drift året runt (som en vanlig bäck). På så sätt skapas konnektivitet (möjlighet till fria passager i uppströms och nedströms riktning, samt från vatten till omgivande landområden) och livsmiljö för strömvattenflora och fauna. Det underlättar för alla vattenlevande organismer att kunna sprida sig och nyttja hela vattendraget.

Det finns dock begränsningar med denna åtgärd. Till exempel måste området där passagen anläggs vara tillräckligt flack för att tillåta en passage av även simsvaga fiskarter om detta är syftet med fiskvägen. Vid för höga fall eller branta forsar kan enbart starksimmande fisk passera, och syftet att underlätta för många arter blir svårt att nå. Dessutom måste vattennivåerna uppströms hålla tillräckligt jämna nivåer för att säkerställa ett relativt jämnt flöde i passagen. Om dammen uppströms är kraftigt reglerad så kan det bli svårt att säkerställa rätt volym vatten i fåran. Denna metod kräver ett flöde i passagen året runt, vilket minskar anläggningens förmåga att producera el.

Fortum har anlagt en variant på naturlik fiskväg vid Eldforsens kraftverk i Västerdalälven. Den artificiella bäcken går under namnet ”Eldbäcken” och benämns biokanal. Karlstad universitet genomförde en flerårig forskningsstudie vid biokanalen för att kartlägga hur flora och fauna etablerades i bäcken. I dag har vi en automatisk kontrollstation som året runt registrerar både fiskar och däggdjur som simmar i biokanalen (se www.fiskdata.se).

En teknisk uppströmspassage byggs förbi ett vandringshinder, t ex en kraftverksdamm, så att fisk kan vandra förbi dammen. Geografin kring vandringshindret är helt avgörande för hur fiskvägen utformas.

En begränsning med alla former av fiskvägar i vattendrag med många hinder mellan tillväxtmiljöer och lek-uppväxtmiljöer för fisken, är att de kumulativa förlusterna vid samtliga fiskvägar och/eller uppdämda magasin som måste passeras kan blir så stora att antalet fiskar som till slut når antingen lekmiljön eller uppväxtnivån blir för få. Ofta krävs en så hög passageeffektivitet vid varje damm/fiskväg att åtgärden i praktiken inte blir meningsfull. Ett exempel på detta är Klarälven där det finns totalt åtta dammar mellan tillväxt- och lek-uppväxtmiljö för lax och öring från Vänern. En annan begränsning är att tekniska fiskvägar kan bli ekonomiskt mycket kostsamma eftersom de ofta kräver stora ingrepp både vid vandringshindret och i omkringliggande natur. Metoden kräver ett vattenflöde genom fiskvägen och ofta även extra lockvatten för att få fisken att simma till fiskvägens ingång.

Fortum (och tidigare kraftverksägare) har haft tekniska fiskvägar i Dalälven, Ljusnan, Klarälven och Gullspångsälven, men eftersom funktionen inte blev vad man hoppats på så omprövades vattendomarna till att i stället förorda kompensationsodling (se nedan). Fortum har fortfarande en s k deniltrappa i drift i Forshaga, men den används enbart för fångst av fisk. En sådan finns även i drift vid Runemodammen i Voxnan. Vid gamla älvfåran i Gullspång finns en bassängtrappa i betong/sten som är byggd för att lekfisk ska kunna nyttja de c:a 400 meter lek- och uppväxtområden som finns tillgängliga nedströms regleringsdammen.

Förbättring av en strömsträcka genom att t ex återföra sten och/eller död ved i en tidigare rensad sträcka eller att optimera vattendragsbredden så att t ex effekterna av förändrade flöden blir så små som möjligt. Det kan även röra sig om att placera ut lekgrus på iordningställda sträckor. Detta ger fler och bättre lek- och uppväxtmiljöer för strömvattenlevande fisk, vilket på sikt innebär mer livskraftiga och starka populationer av framför allt laxfisk.

Åtgärden är en kostnadseffektiv metod för att förbättra framförallt de strömvattenmiljöer som blivit utarmade på grund av den rensning av sten som gjorts för att underlätta tidigare flottning av timmer i många av Sveriges vattendrag.

Fortum har genomfört denna åtgärd bl a i de övre delarna av Bollnäsströmmarna nedströms Dönje kraftverk i Ljusnan. I god samverkan mellan Fortum, Bollnäs kommun och Bollnäs fiskevårdsförening har det dessutom skapats bättre förutsättningar för fisk att vandra mellan de spegeldammar som funnits i området.